ja igår kväll var det rosa bandet-galan på tv:n... jag o mannen satt uppkrupna i soffan och kikade... men usch o fy vilken fasa, vad hemskt, tårarna rann och allt kändes så obegripligt... tänk vad fort livet kan ställas om... och vad fort det kan gå... att en så ung mamma kan råka ut för nåt sånt o gud vad hemskt att inte få se sitt barn växa upp :( usch, ryser när jag tänker på det!
vad skulle man göra om man hamnade i den sitsen? vill helst inte tänka tanken men den finns ändå där hela tiden... sänder en tanke till alla de som har drabbats och hoppas verkligen att forskningen går framåt i snabb takt så att alla som drabbas kan överleva!
ta hand om varandra där ute! varje sekund, minut, dag o år räknas!
kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar